tisdag, december 07, 2010

Dag 07: Min tro

Det var våren 2006, och jag bodde hos min au pair-familj i en förort till Paris. Just den här helgen var mina föräldrar och hälsade på, och jag övernattade därför hos dem på deras hotell precis vid stadsgränsen. Egentligen skulle vi nog ha gått ut och ätit på någon restaurang i närheten av hotellet, men vi hade bestämt att äta middag med Linuz, eftersom hans familj bjudit mig på middag när de var där några veckor innan. Så vi mötte alltså upp Linuz inne i centrala Paris, och åt middag i Quartier Latin. Maten var god och vi blev proppmätta, så i stället för att åka direkt hem bestämde vi oss för att sträcka på benen lite grann. Jag och Linuz kom fram till att en liten promenad bort till bokhandeln Shakespeare & Co. var lagom, så vi rörde oss ditåt. Det var lördagkväll och mycket folk ute, speciellt utefter Seine. Ändå var det ett ansikte som fångade min uppmärksamhet i mängden. En liten grupp människor stod lutade mot muren och tittade bort mot Notre Dame, de verkade fippla med en kamera, men en av dem hade vänt sig åt vårt håll. En tjej i min ålder, och hon tittade rakt på mig. Hon tog några steg framåt, och det gjorde jag också. "Julia!" ropade jag, och hon ropade mitt namn. Allt gick så fort, vi sprang fram mot varandra och gav varandra en kram. Julias familj, som stått lutade mot muren, fick också syn på mig och mina föräldrar, och det hela förvandlades till ett igenkännande kramkalas (bara Linuz stod förvånat bredvid och undrade vad som hände). Det här var alltså Julia, min bästa barndomsvän, från lekis till femman, som jag säkert fortfarande skulle ha umgåtts med om vi inte båda hade flyttat. Vi hade inte setts på sju år! De båda familjerna gick tillsammans och satte sig på ett närliggande café för tid att prata. Vi insåg allihop hur otroligt det var att vi bara träffade på varandra så där, och hur mycket som hade kunnat "gå fel". Hade mina föräldrar inte hade varit där, hade vi ätit någon annanstans, hade vi åkt direkt hem etc... Och detsamma gällde ju förstås dem, som exempelvis skulle ha åkt till Paris veckan innan, men tvingats boka om. Otroligt är ordet.

... och det är väl ungefär så nära jag nånsin har kommit att tro på gud.

Jag och Julia framför Shakespeare & Co

0 kommentarer: