fredag, juni 26, 2009

Mysteriet med kaviarn

På mitt jobb är vi tre personer sommartid (jag jobbar hela tiden i stället för en fjärde ledig, som alternerar), och det kan bli ganska grabbig jargong då och då. Inte nog med det, de äter ju som hästar också. När det är min tur att gå in och äta (minst= sist) brukar det antingen finnas jättemycket kvar, för att de har sparat lika mycket som de själva hade velat ha, eller för lite, om de har varit riktigt hungriga. Värst är det dock med frukost- och fikainnehållet. Här i affären gillar vi Skogaholmslimpa och kaviar, vilket intas ca två gånger om dagen. Jag köpte en kaviartub för två dagar sedan, och när jag skulle ha mitt fika i eftermiddags var den helslut. Det är lite fascinerande att två - tre personer (alla är faktiskt inte fan av Kalles, eller okej, Svennes) kan tömma en hel tub på bara tre dagar. Jag tycker dessutom inte att jag tar så mycket, så egentligen vill jag nog skylla allt på min farbror. Frågan är då hur han kan sätta i sig nästan en hel kaviartub på tre dagar. Det är ett mysterium.

En annan sak som är rolig i sammanhanget är den funderare jag fick ta mig när jag skulle skriva rubriken för detta inlägg. Vilket uttal man har på ordet kaviar, dvs om man säger [kaviar] eller [kavjar], skulle ju kunna sägas återspeglas i vilken bestämd form man väljer. Jag säger oftast [kavjar], och borde ju då skriva kaviarn, medan den som uttalar [kaviar] borde skriva kaviaren. Ändå ville språkpolisen i mig inte riktigt släppa igenom stavningen kaviarn, men till sist bestämde jag mig för att försöka höja statusen på [kavjar] och göra ett litet rubrik-statement.

Nu är arbetsdagen slut, och jag tänkte ta en sväng in på ICA. Jag har sett att det har kommit en ny tidning om bloggar och bloggande, så den är jag lite nyfiken på att utforska, och lite fredagsmysgodis tycker jag också att jag är värd efter den här veckan. Och vad hamnar mer i kundkorgen då? En ny kaviartub förstås.

0 kommentarer: