lördag, februari 03, 2007

Jag vill bli som Amélie

I kväll sänds "Amélie från Montmartre" (eller som den egentligen heter "Le fabuleux destin d'Amélie Poulain" - Amélie Poulains fantastiska öde) i SVT. Det är en av mina absoluta favoritfilmer! Min mamma tycker inte alls om den, så det är nog en sån där film som man antingen älskar eller hatar. Jag tillhör helt klart den första kategorin.

Filmen om Amélie har ett snabbt tempo men handlingen utspelar sig ändå långsamt. Det låter konstigt såklart, men så är den inte heller som andra filmer. Stämningen den förmedlar är otrolig! Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är som gör detta, men det är i alla fall en film som får en att tänka efter. När jag hade sett den första gången fick jag lust att genast gå ut och förändra världen!

Amélie (spelad av Audrey Tautou, som för övrigt gestaltar Sophie Neveu i filmatiseringen av Da Vinci-koden) är inte som alla andra. Hon växte upp utan lekkamrater, då hennes pappa läkaren fått för sig att hon hade ett hjärtfel och behövde hemskolas. Den djupt troende modern dör när Amélie fortfarande är liten, och hennes pappa hämtar sig aldrig riktigt. Så fort Amélie blivit vuxen flyr hon hemmet i den trygga förorten, och flyttar in till Paris. Där lever hon ett stilla liv, med arbete på det närliggande caféet Les Deux Moulins (De två kvarnarna). Hon roar sig med småsaker, som att räkna hur många par som får orgasm samtidigt över hela Paris, och njuter av små vardagsguldkorn som att sticka ned handen i en säck med runda linser eller att knäcka sin crème brulée med baksidan av en sked innan den ska ätas upp. En dag förändras allt. Då beskedet att Lady Diana dött i en bilolycka i just Paris når henne tappar hon en sak på golvet, och vid sökandet hittar hon en liten gömma i badrummet. Där har en tidigare boende under sin barndom dolt en helt egen liten skatt, med små minnen. Hon bestämmer sig för att återföra barndomsskatten till sin rätta ägare, och då detta till sist lyckas beslutar hon sig för att i framtiden helt ägna sig åt att hjälpa andra människor. Frågan är om hon inte själv skulle behöva lite hjälp på traven... Med kärleken till exempel.

Nästan hela filmen utspelar sig i Amélies kvarter, Abesses, i Montmartre (skaparna funderade faktiskt därför på att döpa filmen till "Amélie d'Abesses"), och kanske är de underbara Parisbilderna också en anledning till att jag tycker så mycket om denna film. När jag bodde där gjorde faktiskt jag och Lovisa en Amélietur, då vi gick en hel dag i hennes fotspår i Montmartre. Vi klev av métron på stationen Abesses, som till skillnad från i filmen var i riktigt dåligt skick. Det är dessutom Paris djupast liggande station, och den hade endast vanlig trappa för att ta sig upp. Vi hittade till grönsaksaffären intill hennes trappuppgång, och åt lunch på caféet där hon jobbade. Vi gick till och med en tur efter Canal St Martin, dock utan att kasta smörgås (det är svårt att hitta bra stenar för detta i centrala Paris). Varför gjorde jag då allt detta? För att leva mig in i rollen som Amélie så mycket som möjligt förstås. Jag vill ju bli som hon! Om du har chansen, se filmen nu. Den kommer att förändra dig för alltid!

3 kommentarer:

Selma sa...

Så trevligt! Lycka till, hoppas att ni får det skoj. Använd hög solskyddsfaktor. Puss & kram

Lovisa sa...

Oh la la! Vilka minnen! Har sett filmen massor av gånger, men kan se den lika många gånger till! Paris je t'aime! (för övrigt också en strålande film). Har lite Frankrike-abstinens men har så smått börjat planera min utbytestermin. Hoppas på Lyon eller Tuolouse. Förväntar mig besök då... ;)

Sprid lite Amélie-vibbar i Asien! Ser fram emot en resedagbok. Bon voyage! *Bisous* /L1

Bernice sa...

Tack för ditt brev Lovisa, det satte guldkant på min tillvaro! min mail box har varit alldeles för tom alldeles för länge! Hoppas allt är bra!kramar