lördag, februari 24, 2007

La vie en Paradis

C'est parti!

Nous sommes en Thailande. Arrives a Bangkok, nous avons decide de partir de cette ville tres intense, pour avoir un peu du calme au debut. On avait vraiment besoin de tranquilite pour s'habituer a la chaleur et le temps enverse. Nous avons pris le bus de Bangkok a Krabi. Ils ont dit 14 heures, et nous sommes venus apres 16 heures. On a compris que ca marche toujours comme ca ici. Apres quelques heures chaudes a Krabi, nous sommes allees en minivan et puis en bateau jusqu'a Koh Lanta. Lanta est une ile tres charmante, avec peu des touristes et beacoup des plages pour nager et se bronzer. Nous avons trouve un petit bungalow pres de la mer, et nous avons meme eu assez des lits pour tout le monde! Alors, c'est moi et mes deux amis Hanna et Lina qui sommes en voyage.

Koh Lanta etait tres calme, mais nous avons trouve des choses a faire quand meme. Un jour nous sommes alles faire un tour de bateau. Ce sont des bateaux longs en bois, tres beaux! Nous sommes alles sur la fleuve dans la foret des arbres "mangroves", et on s'arrete pour donner a manger aux singes. En fait, ce sont les singes qui se donnes a manger, parce qu'ils sont venu sur le bateau pour piquer les bananes! Apres, nous sommes alle chez la famille du guide pour manger des fruits (papaya et mango) et boire des noix des cocos. Mmm! Le bateau et aussi alle sur une petite plage privee, dans une ile sans habitants, ou on etait les seuls a ce moment la. Le dejeuner etait superbe apres un jour comme ca! Pour finir, nous avons nage et nous sommes alles dans une caverne dans les roches. Le meilleur jour!

Apres 5 jours a Lanta, nous sommes alles sur des autres iles: Koh Phi Phi. Ici il fait tres, tres beau, mais il y a trop des touristes! Surtout des suedois enervants... Notre bungalow n'est pas le meilleur. Nous sommes trois a dormir sur le lit pour deux, et nous avons l'odeur des toilettes juste a cote. Au moins, le prix est bien: 2 euros chaqu'un pour chaque nuit. Nous sommes alles faire un tour du bateau ici aussi. Les vues etait magnifiques, mais je me demande si le chauffeur avait vraiment conduit un bateau avant... Une fois on s'est presque ecrase sur les roches, parce qu'il etait en train de parler dans son portable! Et l'autre fois, on n'avait plus d'essence, et un autre bateau est venu nous tirer. Et pour finir, nous sommes alles sur une roche dessous le bateau, et il a du aller dans l'eau pour pousser le bateau! Tres malin...

Nous sommes souvent sur la plage, mais je n'ai pas beaucoup bronze. Mes amis se sont brulees au soleil, mais moi, j'ai mis assez de creme protegant! On mange tres bien ici, et les prix sont tres bon marche. Venez au paradis vous aussi!

Excusez mes fautes du francais! Il fait chaud et le clavier n'est pas comme chez nous...
Plus des photos pour la prochaine fois!

tisdag, februari 13, 2007

Hjälp!

På min säng hade jag lagt fram en hel massa saker som jag var tvungen att ha med mig. Det sägs ju att man ska plocka bort två tredjedelar av allt man tänkt ha med sig, men här fanns inga sådana marginaler att ta av! Jag är faktiskt rätt stolt över att ha lyckats packa och planera så sparsmakat. Vi får väl se på flygplatsen vad den väger... 10 kg var det när jag tågluffade i Tjeckien, Slovakien och Budapest, och då var vi bara borta två veckor. Jag tror den väger mindre den här gången, och nu gäller det tre månader! Allting på bilden, och lite till, lyckades jag få ned i ryggsäcken här bredvid. Inte illa! Det finns lite shoppingutrymme kvar också=)

Det känns ändå väldigt läskigt att vi ska åka nu. Idag ska vi åka! Och inte komma tillbaka förrän i maj... Det här är det jag så länge gått och sett fram emot, men tiden har gått så fort tycker jag! Jag har fått många samtal under dagen, och jag kommer att sakna er alla! Jag lovar att skriva flitigt i resedagboken. Här på bloggen kanske det dyker upp något inlägg lite sporadiskt, men mest blir det nog en resedagbok på franska här, för dem som inte förstår sig på den svenska=) Om jag nu är så nervös för att åka, varför sitter jag då här? Gå och lägg dig Lovisa!

måndag, februari 12, 2007

Europaelever, se hit!


Hela svenska folket, eller okej, alla nuvarande och tidigare europaelever, undrar förstås vad Patric Jacobsson gjorde i serien "Hjälp!" i fredags... Här är bildbeviset (från tv4.se)!

Anton och jag är för övrigt överens om att man borde få se mer av trevliga lärare i TV. Men de skulle förstås aldrig sjunka så lågt...
Mer Kjell åt folket!

söndag, februari 11, 2007

Racerfart på racerkväll

Vilken pärs denna vecka varit! På jobbet har vi förberett för fullt för den stora racerkvällen. Det är årets största evenemang i butiken. Vi har en massa specialerbjudanden och alla säljare och leverantörer finns på plats. Racerintresserade cyklister kommer från hela landet! Roberto Vacchi (expertkommentator på Eurosport) brukar vara "talare" och hålla i utlottningarna. I år var vi ett tag väldigt oroliga att vi skulle få klara oss utan honom, eftersom han kommenterade i Åre, och vissa inställda tävlingar eventuellt skulle köras på vår racerdag. Som tur var åkte Anja och co. redan på tisdagen, och vi fick vår publikmagnet ännu ett år. Vacchi är för övrigt jättetrevlig!

Det var hur mycket folk som helst på racerkvällen, och jag sprang runt hela dagen och skrev skyltar åt säljare, märkte nyinkomna varor och så vidare. När det hela drog igång vid 16 stod jag i kassan, och kom inte därifrån förrän flera timmar senare. Det var säkert 400 personer i butiken, och köerna ringlade sig långa! Vid en kort paus hann jag få i mig en av de goda snittar vi bjöd på, och kunde från kassan också höra vacchi berätta om exempelvis killen som bajsade på sig under Vätternrundan när det var 10 mil kvar men ändå hängde kvar! I slutet av kvällen lottade vi ut en fin racercykel - och döm om allas förvåning när killen som stod allra sist i kassakön vann cykeln! Vissa trodde att hinken med lotter varit dåligt blandad, men vad ingen tänkte på var att han kanske lagt i lotter även tidigare... Slumpen verkade för svår att acceptera.



Nu är veckan slut, och jag har jobbat min sista dag på mycket länge. Det känns lite konstigt. Jag kommer faktiskt sakna det lite grann! Aldrig trodde jag att jag skulle komma att bli så engagerad. En cykelaffär borde ju inte riktigt vara min grej, men jag är fast. Jag kommer såklart sakna brorsan, farbror, farsan och farmor, som jag mgåtts med varje dag, men mest av allt kommer jag att sakna lillkusinen Rasmus. Han är ett och ett halvt år nu. Tänk så mycket han kommer att ha lärt sig på de tre månader jag är borta!

Vårfräscht


Så här fint blev det på vår nya veranda! Det ser nästan ut som en bild från något inredningsmagasin...

lördag, februari 10, 2007

Raphaël - Caravane

Tu du du du, tu du du du

torsdag, februari 08, 2007

En stjärna på uppgång eller bara en snöflinga i mitt hjärta

Det snöade idag! Något av det bästa jag vet är att åka bil och se det där virrvarret av snöflingor komma flygandes mot rutan. Det fick mig att tänka på en låttext:


"C'est bon aujourd'hui d'être en vie"

Det är titeln på en vacker sång av fransmannen Raphaël. Första spåret från hans skiva Caravane heter också den Caravane, och spelades jättemycket under mitt år i Frankrike. Han har tidigare släppt två CD-skivor, men det var först med den tredje han fick sitt riktiga genombrott. Jag tyckte mycket om hans musik, även om barnen i familjen retade mig för det. När jag letade julklappar på cdon hittade jag av en slump den senaste skivan, och beställde den. Den var minst lika bra, eller nej, bättre än vad jag hade trott. Full av fina sånger och vackra texter...

"Et un autre jour s'en va, tourne et tourne et ne s'arrête pas"

Den mest spelade låten Caravane (vars musikvideo finns här under) har lite udda text när man börjar lyssna ordentligt på den. "Jag är född i den här husvagnen. Kom igen, nu sticker vi!". Det gör nästan ont i mig när han i "Chanson pour Patrick Dewaere" sorgset sjunger:

"Et l'autre fois je te croise dans la rue, et tu me dis même pas bonjour"

En dag när jag höll på att inventera på jobbet fick jag plötsligt höra en rad jag kände igen på radio. "Ce que je fais là moi, je sais pas. Je voulais juste marcher tout droit. Ce que je fais là moi, je sais pas. Je pense à toi depuis mille ans". De spelade Raphaël på P4! Det finns alltså någon mer än jag i Sverige som känner till honom... Nu har jag två gånger hört samma låt, "Schengen", på svensk radio. Jag tar därför detta tillfälle i akt att få även er att lyssna på honom, men kom ihåg: jag hittade honom först!


"J'aime beaucoup cette musique, on a pas le même age mais c'est pareil"

lördag, februari 03, 2007

Jag vill bli som Amélie

I kväll sänds "Amélie från Montmartre" (eller som den egentligen heter "Le fabuleux destin d'Amélie Poulain" - Amélie Poulains fantastiska öde) i SVT. Det är en av mina absoluta favoritfilmer! Min mamma tycker inte alls om den, så det är nog en sån där film som man antingen älskar eller hatar. Jag tillhör helt klart den första kategorin.

Filmen om Amélie har ett snabbt tempo men handlingen utspelar sig ändå långsamt. Det låter konstigt såklart, men så är den inte heller som andra filmer. Stämningen den förmedlar är otrolig! Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är som gör detta, men det är i alla fall en film som får en att tänka efter. När jag hade sett den första gången fick jag lust att genast gå ut och förändra världen!

Amélie (spelad av Audrey Tautou, som för övrigt gestaltar Sophie Neveu i filmatiseringen av Da Vinci-koden) är inte som alla andra. Hon växte upp utan lekkamrater, då hennes pappa läkaren fått för sig att hon hade ett hjärtfel och behövde hemskolas. Den djupt troende modern dör när Amélie fortfarande är liten, och hennes pappa hämtar sig aldrig riktigt. Så fort Amélie blivit vuxen flyr hon hemmet i den trygga förorten, och flyttar in till Paris. Där lever hon ett stilla liv, med arbete på det närliggande caféet Les Deux Moulins (De två kvarnarna). Hon roar sig med småsaker, som att räkna hur många par som får orgasm samtidigt över hela Paris, och njuter av små vardagsguldkorn som att sticka ned handen i en säck med runda linser eller att knäcka sin crème brulée med baksidan av en sked innan den ska ätas upp. En dag förändras allt. Då beskedet att Lady Diana dött i en bilolycka i just Paris når henne tappar hon en sak på golvet, och vid sökandet hittar hon en liten gömma i badrummet. Där har en tidigare boende under sin barndom dolt en helt egen liten skatt, med små minnen. Hon bestämmer sig för att återföra barndomsskatten till sin rätta ägare, och då detta till sist lyckas beslutar hon sig för att i framtiden helt ägna sig åt att hjälpa andra människor. Frågan är om hon inte själv skulle behöva lite hjälp på traven... Med kärleken till exempel.

Nästan hela filmen utspelar sig i Amélies kvarter, Abesses, i Montmartre (skaparna funderade faktiskt därför på att döpa filmen till "Amélie d'Abesses"), och kanske är de underbara Parisbilderna också en anledning till att jag tycker så mycket om denna film. När jag bodde där gjorde faktiskt jag och Lovisa en Amélietur, då vi gick en hel dag i hennes fotspår i Montmartre. Vi klev av métron på stationen Abesses, som till skillnad från i filmen var i riktigt dåligt skick. Det är dessutom Paris djupast liggande station, och den hade endast vanlig trappa för att ta sig upp. Vi hittade till grönsaksaffären intill hennes trappuppgång, och åt lunch på caféet där hon jobbade. Vi gick till och med en tur efter Canal St Martin, dock utan att kasta smörgås (det är svårt att hitta bra stenar för detta i centrala Paris). Varför gjorde jag då allt detta? För att leva mig in i rollen som Amélie så mycket som möjligt förstås. Jag vill ju bli som hon! Om du har chansen, se filmen nu. Den kommer att förändra dig för alltid!

Hipp hipp hurra!

Detta blir mitt hundrade blogginlägg!


Jag skulle gärna fira med finmiddag (som på bilden - vi åt lyxmiddag på ett fint hotell i Budapest), men tyvärr räcker inte pengarna till det så här innan resan. Jag får dock en trevlig kväll ändå - Klara kommer över och vi ska se melodifestivalen tillsammans!