onsdag, augusti 09, 2006

Jag, om fyra år

Jag, som annars är helt ointresserad av idrott, följer spänt friidrotts-EM från Göteborg. Jag vet inte riktigt vad det är som gör att friidrotten fångar mig så mycket lättare än annan typ av sport. Kanske är det det att det finns så många olika typer av personer som tävlar, och alla gör de det individuellt, utan att behöva samarbeta i lag. Eller ligger det hela i att spänningsmomenten blir så många fler, i och med att de tävlande gör små, korta kraftansträngningar hela tiden? En fotbolls- eller hockeymatch kan ju bli så utdragen med många, långa stunder då det verkligen inte händer någonting. Eller är det helt enkelt så att jag omedvetet gillar friidrotten därför att det finns så många enskilda tävlande för Sverige, vilket i sin tur innebär större chanser till medalj? Det är nog så att jag är bättre på att filosofera kring saker än att verkligen ta tag i dem, så några svar på mina frågor lär jag aldrig få.

Carolina Klüft är verkligen en kvinna som imponerar. Både genom sin
styrka och innehavandet av det där lilla extra, som gör att hon alltid kan tända till och vinna tävlingen storstilat, och hennes personlighet, för med den humorn och gnistan i ögonen kan man inte annat än vinna svenska folkets hjärtan. Allt detta har hon lyckats med vid den ringa åldern av 23 år. Detta får mig att fundera... Vad kommer jag att göra om 4 år, när jag befinner mig i samma ålder? Var i livet kommer jag att befinna mig, för vem kommer jag att vara viktig, vilka drömmar kommer jag att ha lyckats förverkliga? Vid 19 års ålder känner jag inte direkt att jag bidragit med något till det svenska folket, och inte till något annat folk heller för den delen. Med tanke på min lathet är någon idrottskarriär inte att tänka på...

Vad kan jag då göra för att känna att jag drar mitt strå till stacken? Som journalist kan man påverka mycket genom det man skriver, men jag har en känsla av att jag snarare skulle sitta och rätta språkfel på tidningen än få ur mig något vettigt i skrift. Politiker är inte heller riktigt min grej. Jag vet ju inte ens vem/vilka jag ska rösta på till höstens val... Kanske skulle jag bli idékläckare! Det ryms många, både intressanta och konstiga, genomförbara och mindre användbara idéer i mitt huvud, men det är inte alltid de kan komma till sin fulla rätt just hos mig. Ta till exempel idén om att kora Paris snyggaste metro-station (se punkt 91 i listan nedan). För mig var det bara en kul grej, men för en anställd på RATP (företaget som driver all kollektivtrafik i centrala Paris) kunde detta ha varit värdefull information.

En annan, mer allmännyttig sak är mitt senaste projekt. "Boken om mig" kallar jag det, och det är precis som det låter - en bok om mig själv. För att bättre lära känna mig själv och för att i framtiden kunna minnas exakt vad jag tyckte om specifika saker eller hur jag brukade bete mig i vissa situationer i en särskild ålder bestämde jag mig för att samla små och stora fakta i en bok eller pärm. Upplägget är ungefär det samma som för en mina vänner-bok (av vilka jag är ett stort fan). Jag ställer små frågor till mig själv, som också måste besvaras sanningsenligt. Om jag behåller samma frågor, och svarar på dem på nytt varje år (jag planerar att, för variationens skull skriva i boken var 13:e månad i stället för var 12:e), kommer jag efter ett tag att ha ett intressant register med uppgifter om mig själv som kan användas till både det ena och det andra. Ingenting som kan upprätta världsfred kanske, men väl ett litet guldkorn i vardagen för både oss vanliga människor och förebilder som exempelvis Carolina Klüft.

0 kommentarer: